börjar slutar börjar slutar börjar slutar...?

Om något tar slut.
Börjar något annat då?
Är det så? Ofrånkomligt. Alltid något annat.
Men hur kan det ta slut? Helt slut? Fortsätter det inte fast bara i annan form? Som tankar, känslor, minnen, fläckar, en kaffekopp utan öra, en strumpa som hamnat i fel låda.
Kan något som har funnits någonsin ta helt slut? Försvinna.
Och även om inget någonsin tar slut så börjar ju hela tiden nya saker. Som inte heller de tar slut.
Jag driver mig själv galen med sådana här funderingar. Jag borde producera. Men jag bara stirrar in i skärmen och galna tankar loopar i huvudet på mig.
Nä nu sätter jag på mig slokhatten och frankofilar mig lite istället. Leker Jane Birkin liksom.
Här blir ju ändå inga barn gjorda.

Professorn - sätt på dig byxorna!

Nä professorn. Det här duger inte.
Sätt på dig byxorna så går vi ut.
Rusar genom gatorna. Dricker rosévin. Tjyvlyssnar. Kollar på den där fotoutställningen jag så länge velat se. Äter när vi blir hungriga. Hånglar som tokar. Skrattar kärleksfullt åt sofo-kidsen. Pekar på de superstylade vasastansmammorna. Hoppar på bussen och åker tills den stannar. Tappar bort oss.
Hittar hem.
Ramlar i sängen. Tyckta mot varandra.
Sover nära.

Lyfta sten

Under en lång tid har jag varit i tystnaden. Mellanrummen flöt ihop och skapade ett sammelsurium av tystnad. Vrål från mitt inre. Fokus enbart på att ta mig tillbaka till mellanrummen. Ta med mig änglarna och springa genom väggen. Den som inte syntes men som klibbade mot min kropp och tryckte ned de ord som försökte ta sig ut. Komma ut i den andra världen. Där mellanrummen blir sammanhängande. Upplösta i en helhet. Ett liv. Sakta och med stor möda har jag lyft stenar ur min kropp. Vad händer när den sista försvinner? Lyfter jag då? Svävar lätt och lycklig. Raserar väggarna.
Jag är snart klar.