Tryck på paus. Stäng av. Spola tillbaka. Redigera

Det ska inte hända. Det ska inte vara möjligt. Det är inte rätt.

Min ängel var på gränsen. Balanserade så högt upp på den tunna tunna tråden. Tråden som håller oss kvar. Kvar i livet.

Splittrad glas. Solkatter på väggen.

Blodet.

Blodet.
Blodet.

Min ängel är vit i ansiktet. Hennes ögon är svarta. Hennes blick fast i min. Fast i min. Frågande. Undrande. Vad händer mamma? Dör jag nu?

Det ska inte hända. Det ska inte vara möjligt. Det är inte rätt.

Det händer. Det är möjligt. Det är inte rätt.

Min ängels tråd höll. Hon ligger bredvid mig nu. Varm och levande. Aldrig aldrig mer vill jag se frågan i hennes blick.

börjar slutar börjar slutar börjar slutar...?

Om något tar slut.
Börjar något annat då?
Är det så? Ofrånkomligt. Alltid något annat.
Men hur kan det ta slut? Helt slut? Fortsätter det inte fast bara i annan form? Som tankar, känslor, minnen, fläckar, en kaffekopp utan öra, en strumpa som hamnat i fel låda.
Kan något som har funnits någonsin ta helt slut? Försvinna.
Och även om inget någonsin tar slut så börjar ju hela tiden nya saker. Som inte heller de tar slut.
Jag driver mig själv galen med sådana här funderingar. Jag borde producera. Men jag bara stirrar in i skärmen och galna tankar loopar i huvudet på mig.
Nä nu sätter jag på mig slokhatten och frankofilar mig lite istället. Leker Jane Birkin liksom.
Här blir ju ändå inga barn gjorda.

Professorn - sätt på dig byxorna!

Nä professorn. Det här duger inte.
Sätt på dig byxorna så går vi ut.
Rusar genom gatorna. Dricker rosévin. Tjyvlyssnar. Kollar på den där fotoutställningen jag så länge velat se. Äter när vi blir hungriga. Hånglar som tokar. Skrattar kärleksfullt åt sofo-kidsen. Pekar på de superstylade vasastansmammorna. Hoppar på bussen och åker tills den stannar. Tappar bort oss.
Hittar hem.
Ramlar i sängen. Tyckta mot varandra.
Sover nära.

Lyfta sten

Under en lång tid har jag varit i tystnaden. Mellanrummen flöt ihop och skapade ett sammelsurium av tystnad. Vrål från mitt inre. Fokus enbart på att ta mig tillbaka till mellanrummen. Ta med mig änglarna och springa genom väggen. Den som inte syntes men som klibbade mot min kropp och tryckte ned de ord som försökte ta sig ut. Komma ut i den andra världen. Där mellanrummen blir sammanhängande. Upplösta i en helhet. Ett liv. Sakta och med stor möda har jag lyft stenar ur min kropp. Vad händer när den sista försvinner? Lyfter jag då? Svävar lätt och lycklig. Raserar väggarna.
Jag är snart klar.

Ett meddelande i rätt tid 2

"Vi leker. Med stort allvar. När allvar behövs. Du är min flicka. Lite pojkig. För att på ett ögonblick bli min kvinna. Som jag aldrig kan få nog av."

Ett meddelande i rätt tid 1

"Jag vill har dig hela vägen. Din blick i min, din mage mot min. Dina bröst mot mig. Och din humor, och glädje och ditt sätt att försöka dämpa ångesten över att allt inte blev rätt. Jag älskar det. Och dig."

Två halvor blir inte en hel

Han håller ned mig med sin tyngd. Kramar mitt bröst.
En åder pulserar i hans tinning och tårar rinner ur hans vackra ljusblå ögon.
Professorn: - Det här var inte vad vi kom överens om. Vi har lovat varandra att det inte det slutar så här.
Jag känner att jag vacklar. Mitt beslut skulle ju stå fast?
Jag: - Men de är så små.
Jag hackar och väser.
Professorn:- Ja. Och de blir inte lyckligare av att du är olycklig. Det här vet du. Så här är det.
Så rätt. Naturligtvis har han så rätt.
Igen.
Men jag famlar runt. Och vill vara mer.
Räcka till lite mer än nu.
Det sliter mig i två delar. Två halvor som inte blir en hel. Mer än korta stunder i mellanrummen. I mellanrummen med honom. Och i mellanrummen med änglarna.