Två halvor blir inte en hel

Han håller ned mig med sin tyngd. Kramar mitt bröst.
En åder pulserar i hans tinning och tårar rinner ur hans vackra ljusblå ögon.
Professorn: - Det här var inte vad vi kom överens om. Vi har lovat varandra att det inte det slutar så här.
Jag känner att jag vacklar. Mitt beslut skulle ju stå fast?
Jag: - Men de är så små.
Jag hackar och väser.
Professorn:- Ja. Och de blir inte lyckligare av att du är olycklig. Det här vet du. Så här är det.
Så rätt. Naturligtvis har han så rätt.
Igen.
Men jag famlar runt. Och vill vara mer.
Räcka till lite mer än nu.
Det sliter mig i två delar. Två halvor som inte blir en hel. Mer än korta stunder i mellanrummen. I mellanrummen med honom. Och i mellanrummen med änglarna.